Bertil Vallien föddes 1938, i den lilla förorten Sollentuna, norr om Stockholm. Han och hans syskon växte upp i en strikt, religiös atmosfär, grundad i de brinnande föreskrifterna från pingströrelsen, som deras föräldrar tillhörde. Men det fanns också andra influenser – han kom i kontakt med människor med olika bakgrund och olika värderingar, bland dem en journalist och en konstnär.
Efter avslutad folkskola arbetade Bertil ett tag som lärling på sin fars inredningsfirma; tills ett behov av att uttrycka sin konstnärliga läggning en dag fick utlopp för att täcka de otapetserade väggarna med teckningar; när det upptäcktes att hans figurer syntes genom tapeten fick han sparken! Senare uppmuntrade dock en lärare, som också drev en handelsskola, honom att gå i ett halvt år; och sedan gick han vidare till Borgarskolan yrkeshögskola, där han gick en handelskurs. Samtidigt arbetade han som dekoratör på varuhuset PUB; och gick även kvällskurser i teckning på Konstfackskolan i Stockholm.
1955 antogs han av Keramikavdelningen på Konstfack för en tvåårig grundutbildning, som följdes upp av två år vid Högskolan för avancerad industriell design (HKS/SAID). I slutet av dessa år var han obestämd om sin framtida karriär, och försökte välja mellan att bli predikant, pilot eller keramiker. Ett mellanår av militärtjänstgöring gav honom lite andrum innan han fattade ett slutgiltigt beslut. 1959 bestämde han sig slutligen för att fortsätta på Konstfack. Under långa perioder bodde han praktiskt taget på Konstfack och arbetade dag och natt.
Bertil njöt av att tillverka sina krukor, och ju större desto bättre – han fick till ett viktigt uttryck i själva lerans struktur. Förutom att älska sitt arbete blev han också kär i Ulrica Hydman, en student i keramik, en årskurs eller två under honom, som han så småningom gifte sig med.
Strax efter att ha lämnat Konstfack hörde Vallien talas om ett litet keramikföretag i Los Angeles som letade efter en ung svensk designer för att hjälpa till i företaget. Han åkte genast och gick med i HAL Fromholt Ceramics företaget, som var en liten fabrik, ägd av en konstnär som designade de till stor del hantverksbaserade produkterna. Bertil fortsatte med att designa nya modeller och blev snabbt en ovärderlig tillgång för produktionen. Han hade en egen ateljé och kunde ägna några dagar varje vecka åt fabriksarbetet och resten åt sitt eget personliga arbete.
I L.A. gjorde Vallien mycket snart bekantskap med en annan konstnär; och de två kaliforniska universiteten, där han deltog i olika föreläsningar och debatter, var viktiga mötesplatser, inte minst för konstkritiker och gallerister. Han fortsatte att vara framgångsrik, vann ett pris i den årliga tävlingen ”Young Americans” och nominerades också till en av årets bästa unga konstnär/hantverkare (i USA); hans bidrag ’Family on Whale’ fick första plats i stengodsavdelningen.
Hans arbete på den tiden var en fortsättning på det uttrycksfulla, något stiliserade formspråket hos tidigare studentverk, även om det fanns en kraftfullare artikulation av materialet och mer monumental form märks.
Han var ännu inte medveten om den växande rörelsen inom studioglas och för tillfället fanns det ingen tanke på glasdesign i hans huvud; hans energi var helt inriktad på en strävan efter keramisk konst.
Så småningom fick han ett förslag från C.H. Åfors hemma: att han skulle komma och designa på Åfors glasbruk. Detta var en av hans främsta anledningar till att han återvände till Sverige.